Med sin nätta och luftiga form är Stringhyllan en klassiker som håller än i dag – trots att den har 70 år på nacken. Och allt började med ett diskställ.
Det är tråden i hyllan som är hemligheten. Den är tillverkad i metall och överdragen med ett tunt lager plast – en nymodighet som på många sätt revolutionerade designvärlden vid den här tiden.
På 1940-talet studerade Nils Strinning arkitektur på Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm. Där hade han en samarbetspartner, Hans Lydmar, som kom på idén att doppa ståltråd i plast i stället för, som brukligt var, lack. Plastöverdraget stod emot vatten bättre och ståltråden rostade inte lika lätt.
Nils Strinning ritade ett diskställ i det nya materialet. Det gjorde sådan succé att det växte till företaget Elfa med allt från garderobssystem, skoställ och skötbord.
Åtråvärd tävling
Sommaren 1949 lanserade Bonniers Folkbibliotek en designtävling. Företaget efterlyste en smidig bokhylla för vanligt folk.
– Då såldes böcker via ombud i hemmen och på arbetsplatser runt om i landet. Ett mycket framgångsrikt koncept. Men plötsligt märkte man en nedgång i affärerna – folk hade ingenstans att förvara titlarna, säger Rebecka Tarschys.
Hon är en mångårig journalist med form och design som specialområde och även författare till en rad böcker, bland annat ”String Pocket” om den berömda hyllan.
Hon berättar att Bonniers helt enkelt ville förse kunderna med hyllor så att boksamlingarna kunde fortsätta att växa.
– I instruktionerna till tävlingen stod det att hyllan skulle vara billig och kunna skickas som ett platt paket.
Segrade
Nils Strinning och hans fru, konstnären Kajsa, lämnade in ett av nära 200 tävlingsbidrag.
– Jag tror att Kajsa hade en stor del i resultatet. Hon var en mycket duktig konstnär och hade blick för formgivning, säger Rebecka Tarschys.
Paret kammade hem segern med sin finurliga konstruktion av gavlar i plastöverdragen metalltråd och hyllplan i mörk träfanér. Från början såldes BFB-hyllan, som den först kallades, av ombuden. Men efterfrågan gjorde att den snart nådde möbelaffärerna, då under namnet String.
Hyllsystemet vidareutvecklades och String blev ett eget bolag som även slog utomlands. Vitrinskåp och lådor spreds över världen.
– Framgången var enorm och Nils Strinning blev en förmögen man, han och hela familjen flyttade till Schweiz, säger Rebecka Tarschys.
Miljonprogrammen
Men snart blåste andra vindar i designvärlden och det nätta, luftiga formspråket som präglat många av 1950-talets föremål fick ge vika till förmån för mer rustika pjäser.
– Ett problem var att många inte fick eller kunde borra i miljonprogrammens betongväggar för att hänga upp hyllan. Man anpassade sig snabbt och tog fram en variant som kunde stå för sig själv, men tiden var en annan och försäljningen gick inte lika bra.
Under 1970- och -80-talen förde Stringhyllan en ganska tynande tillvaro. Många ställdes ned i grovsoprum och slängdes på tippen. Men trendvindarna har en förmåga att blåsa än hit, än dit. När 1950-talets attribut åter blev populärt i inredningen runt senaste millenniumskiftet återtog hyllan sin plats på väggarna.
Modern och tidlös
Cecilia Rosvall hör till dem som har plockat upp Stringhyllan igen. Hon bor med sin familj i en villa från 1940-talet i Sollentuna, norr om Stockholm. Hon arbetar med digital transformation på ett telekomföretag men inredning är hennes stora intresse. Hon driver gör det själv-bloggen ”Design by Cilla”, och ett har ett företag med samma namn som säljer barninredning och affischer.
– När vi totalrenoverade huset ville vi bevara charmen och funkiskänslan genom att flirta med retrodetaljer och på så vis knyta an till tidsperioden då huset byggdes, säger hon.
Stringhyllan är ett perfekt exempel på en sådan detalj. Den förenar då- och nutid genom sitt klassiska formspråk och känns fortfarande modern.
Cecilia har hängt upp den i familjens musik- och läshörna.
– Först funderade vi på platsbyggda bokhyllor, men det kändes inte riktigt rätt. När jag fick syn på den grå varianten som kom för ett par år sedan blev jag helt kär i den.
Hon gillar att kombinera färger som går ton i ton med varandra. Det skapar ett lugn och ger ett sammanhållet intryck.
– Jag tog reda på vilken färgkod hyllan hade och målade väggarna i den. Det gav den där inbyggda känslan, samtidigt som det blev mycket luftigare, säger hon.
I förändring
Att Stringhyllan fortfarande känns modern tror hon handlar om just den där lättheten och att företaget har lyckas utveckla produkten, fånga upp trender utan att göra avkall på ursprunget.
Cecilia får medhåll av Rebecka Tarschys.
– Jag tycker att man gör helt rätt som förnyar konceptet med nya färger och material. Det behövs för att fortsätta att vara relevant, säger hon.
I dag kan man köpa otaliga kombinationer av hyllsystemet i en mängd olika material och färger.
Nils Strinning skulle antagligen ha gillat det nyväckta intresset för hans och Kajsas skapelse. Trots att det sägs att han kallade den för ”hylljäveln”, eftersom inget han gjorde efter den blev samma succé.
Lisa Wallström/TT