Ida slutade – berättar om karriären och bråket

Hon var OS-kandidat, sedan lade Ida Lundblad av med boxningen. Nu blickar hon tillbaka på sin karriär.

– I början kändes det som att jag inte hade något att gå upp för på morgnarna, säger 24-åringen.

För fyra år sedan var Hjotjejen Ida Lundblad en av kandidaterna till att få kvala till OS i Rio de Janeiro. Men hon blev snuvad på platsen av Agnes Alexiusson – trots 5–0 i inbördes möten och tre raka SM-guld i 60-kilosklassen.

Efter uttagningen blev det turbulent och en konflikt mellan Lundblad och boxningsförbundet samt Sveriges olympiska kommitté, SOK, utspelade sig inför mer eller mindre öppen ridå.

Bråket blev för mycket

Bråket blev för mycket och till slut valde Lundblad att lägga handskarna på hyllan. Motivationen tröt.

– Jag tröttnade. Det var väldigt mycket tjafs. Dels blev jag inte uttagen till OS-kvalet, men det var problem överlag. Då fanns det ingen glädje och jag ifrågasatte varför jag höll på. Jag hade hållit på sedan jag var åtta år och kände att det kunde kvitta, säger hon fyra år efter avslutad karriär.

"Kände mig kränkt"

När 24-åringen ser tillbaka på det som utspelade sig tycker hon det hela kunde sköts mycket bättre från Sveriges olympiska kommitté, SOK, och boxningsförbundet. Hon ville ha raka besked, att läsa om uttagningen på sociala medier och i tidningarna var inte önskvärt.

– Jag fick inte veta någonting förrän jag såg det på Facebook. Jag tyckte att det var otroligt dålig att ingen berättade det för mig innan det stod i tidningarna. Där och då kände jag mig väldigt kränkt.

Hur ofta tänker du på det som hände?

– Det tog något år att släppa det, men nu är det ingenting jag tänker på varje dag. I början var det enda jag tänkte på. Men det händer att jag tänker tillbaka på det.

Flyttade för boxningen

Vid tillfället bodde Ida Lundblad i Göteborg och representerade en klubb där. Hon ägnade 20 timmar i veckan åt sin boxningssatsning.

– Hade jag vetat hur det skulle bli hade jag aldrig flyttat till Göteborg. Det var en stor grej för mig när jag precis hade fyllt 19 år och jag gjorde den flytten som krävdes av mig för att få chansen att OS-kvala.

Däremot hade hon inte behövt lägga av. Lundblad hade erbjudande att bli proffs, men nappade inte.

– Ett tag var det med en tysk "promotor" det var tal om och sedan var den engelsk också. Men jag kände att om jag skulle hålla på med proffsboxning skulle jag kunna leva på det, och de vill nästan inte betala någonting.

Vilsen i tillvaron

När Lundblad lade av famlade hon lite i blindo efter vad hon skulle hitta på. Boxningen hade varit hennes liv, men den fanns inte mer. Den hade ryckts undan på ett ögonblick.

– I början kändes det som att jag inte hade något att gå upp för på morgnarna. Jag har förstått att många känner så och man vet inte riktigt vad man ska göra. De 20 träningstimmarna, vad skulle jag göra med dem? Det var väldigt jobbigt att hitta nya mål och något att satsa mot.

Hur hanterade du det?

– Första året var riktigt jobbigt. Sedan började jag träna lite igen med min förra tränare och då kände jag att jag var färdig. Då kunde jag lägga det åt sidan och känna att jag hade gjort mitt.

Drygt två år efter att hon hade slutat tränade dock Lundblad boxning igen, men en knäoperation hindrade henne från en riktig comeback.

– Knäet satte stopp för jag höll faktiskt på att träna då och tanken var att jag skulle gå någon match. Det blev för mycket. Men i dag skulle jag kunna gå en match om jag vill.

Men du vill inte?

– Kanske för skojs skull, men inte på den nivån som jag var på. Det finns inte motivation till.

Gedigen meritlista

Ida Lundblad kan se tillbaka på ett välfyllt prisskåp. Där finns bland annat tre SM-guld, två JSM-guld och ett JVM-guld. Det hon är mest nöjd med är SM-guldet från 2015.

– Jag kände en väldig psykisk press att leverera när alla tre OS-kandidater var där. Jag slog båda två och det var den största meriten för mig själv. Däremot kan jag känna att JVM-guldet väger tyngst, men just det där SM-guldet gjorde mig glad för att jag verkligen lyckades leverera.

Prestationsångest, har du haft det?

– Det kan jag inte säga, men däremot var jag otroligt nervös. I perioder kunde jag inte sova före matcherna och när jag var ganska ung, runt 15 år, kunde jag inte äta på matchdagar. Jag var tvungen att ta flytande föda för jag kunde inte tugga. Men jag var inte så rädd för att få stryk, utan rädd för att förlora.

Hur ser du tillbaka på din karriär?

– Jag är stolt över det jag gjorde. Vissa grejer hade jag gjort annorlunda i dag, men jag fick många erfarenheter och jag hade väldigt roligt. Jag fick resa mycket, fick bra träning och jag blev mer självsäker. Känslan när man vinner kommer jag ta med mig.

Däremot har inte Lundblad vänt ryggen helt åt boxningen. I dag är hon aktiv som tränare i Skövde BC, staden hon också bor i.

– Det var mycket ångest innan jag kom hit och började träna. Jag trodde att alla skulle glo på mig och tänka på att jag inte kom med till Rio. Det var min tanke, men jag har förstått att de inte ser det så.

Hon trivs med ledarsysslan i klubben.

– Det är kul. Jag har haft så otroligt många som har hjälpt och då vill jag ge någonting tillbaka, även om det inte var i den här klubben jag tränade i.

Får du någonting tillbaka av att vara här?