IFK Hjo – en pigg 100-åring

Idrottsföreningen kamraterna i Hjo fyller hundra år. Sven-Erik Karlsson delar med sig av sina minnesbilder kombinerat med en del hörsägen.

Vår och min förening – IFK Hjo – bildades 1920 och blir således 100 år i år. Från präriens förmodade sandplan till Guldkroksvallens gräsytor där konstgräs nu även förekommer, skulle kunna vara rubriken.

IFK har inte bara varit fotboll fast det har varit huvudsporten. Orientering t. ex. med Yvon Holmbäck som drivande kraft. När Karl-Erik Helin blev Svensk Veteranmästare hade de dock brutit sig loss och bildat en egen klubb.

Jag minns naturligtvis även när IFK startade handbollen och lyckades bra. Efter några år tog Guldkroken över.

Utomhuspoolen

När bassängen i hamnen kom till på 60-talet var IFK med på alerten och fick fart på många simmare, främst flickor. Eftersom det var en utomhuspool blev det inte så mycket mer av det.

Jag ska väl också nämna motionsgymnastiken som kördes i Guldkrokshallen när den kom igång på 1970-talet.

Friidrott var länge med. Jag minns härliga klubbmatcher bl. a. mot Skackans IF i Karlsborg. Vanligt var att fotbollsspelarna kombinerade med friidrotten och fyllde ut laget. Bland profilerna fanns målvakten Arne Kalin som var spjutkastare. Göte Brink och Kurt ”Negus” Karlsson som sprang 100 meter liksom ”Sudden” Vahlberg och Tage Ståhl. En som inte sparkade boll var den gode höjdhopparen Arne Gustavsson som hoppade 180 cm i höjd.

När Hammarsdammen frusit till på vintern, ordnade man till en bandybana där så att bandygänget hade någonstans att spela. De år när Vättern var frusen och blank, flyttade man verksamheten dit.

IFK var tidig med ishockeyn. Man spelade på en uppspolad isbana på träningsplanen. Ett ganska stort gäng fick oftast till bra is, men det förekom att de hade bra is på kvällen för att konstatera att det blivit tö under natten och att isen börjat försvinna.

Hockeymatcherna samlade mycket folk, som stod och frös men ändå kunde glädja sej åt många fina matcher. Många profiler fanns. Kurt ”Negus” med brodern Tage och Rune Siljehult bildade en bra kedja. Rune var först med egen ansiktsmask. Janne Fredén, min bror Gösta ”Biffen” och Janne Forsmark bör också nämnas. De två sistnämnda var stabila backar. Bland målvakterna minns jag Stig Ljung och LARS ”Åsa-Nisse” Johansson. På grund av att andra kommuner satsade på konstfrusna banor, blev Hjo efter och verksamheten lades ner.

Färgstarka profiler

För att övergå till fotbollen vill jag komma ihåg några färgstarka profiler. För länge sedan fick jag hjälp av ”Oraklet” Göran Blank. Han hade en egen speciell smak och idé. Göran talade om Tage Ståhl, Värsås-Karlsson och Moje Brick. Moje kom från AIK och lär ha värvats till Hjo med hjälp av godsägaren på Ekhammar. Godsägaren var en stor IFK- anhängare och lade sig ofta i domsluten, vilket en gång renderade i att han fick lämna platsen. Hur det nu kunde gå till?

På 40-50-talet kom andra stjärnor. Göte Brink – snabb högerytter som sedermera spelade med Jönköping Södra. Rolf ”Uffen” Källström, som gick till Göteborgs-Änglarna där han gjordes om till en hårdför back. Kanske det var han som råka sparka till bollen så att skon följde med vilket föranledde Kal att på läktarn utbrista ”Det var la' tur att du inte nicka"!

Jag måste också nämna Janne Carlén som ett tag spelade med Elfsborg och sedan även med Skövde AIK under deras storhetstid. Dit gick även hypertekniska Kenneth ”Krocken” Johansson, Ulf Forsmark och Johan Smedberg som sedan spelade allsvenskt i Degerfors. Och så var det Kurt "Negus" Karlsson – vår försvarsklippa. Han värvades till Motala AIF. Så vart AIK intresserade av Kurt, men det blev återgång till moderklubben IFK Hjo.

Trogna IFK:are

Vi har också många som varit IFK trogna. Något av ett bollgeni var Per-Åke Eriksson-Lundström – back och mycket bra pingisspelare.

Bengt-Göran ”Benke” Karlsson var väl heller inte med i någon annan förening. Fin straffsparksläggare med mera över 32 nätningar – ett stolpskott och ytterligare tre mål. Han är nog en av de spelare som gjort flest matcher för IFK. Allra flest har Hasse Pettersson, 526 matcher, före Bengt-Göran, som också kom över 500 matcher.

Ett särskilt minne har jag från en fotbollsmatch i Lidköping. Hjo var där för att möta Heimer. I en bra match vann Hjo med ett uddamål tack vare en stormatch av Charlie Berg. Han var gigantisk, gjorde en liknande insats som Glenn Hysén gjorde på Wembley en gång i tiden. Glenn blev proffs efter den matchen, men Charlie fortsatte att vårda Hjo Stadspark. Charlies bror – Uno – och Arne Kalin betydde mycket för IFK. Uno var så bra att han ett år fick SLA:s Guldboll.

Många syskon har varit verksamma inom IFK Hjo.

Polisen Albin Eriksson bidrog med flest barn som verkat inom IFK: Erik ”Jerker” spelade fotboll i A-laget. Han blev en god domare i bandy och ishockey där han dömde i de högre serierna tillsamman med Stig Ljung. Frisören Hasse, Bengt ”Snitt” och Olle ”Fridolf” spelade alla fotboll, främst i B-laget. Kurt var med som målvakt när junior-laget blev distriktmästare. Dessutom har vi Margit ”Stava”, som var med och ledde IFK:s motionsgymnastik.

Kalin och "Negus"

Bröderna Carlén– Åke, Per-Arne, Jan och Lars har även betytt mycket för IFK. Åke åkte cykel, sprang långdistans och spelade fotboll. De andra var verksamma i fotboll och ledarskap. Systrarna Eva-Lotta och Anna-Lisa har också spelat fotboll, dock inte i IFK.

Kalin – Arne och Valborg med sönerna Sune och Bernt. Arne var fotbollsmålvakt för att sedan tillsammans med Valborg, bli vaktmästare på Guldkrokshallen. Sune hade stans hårdaste skott på liggande boll och Bernt spelade både handboll och fotboll.

Tage och Kurt ”Negus” Karlsson – Kurt var som sagt vår försvarsklippa. Tyvärr fick han inte vara med till 100-årsjubileet. Utan tvekan har Kurt varit en av våra största profiler.

Hedberg - Tor och Per ”Plusa” var ett brödrapar. Tor spelade bordtennis och Per fotboll.

Jag - Sven-Erik – hade bröderna Gösta ”Biffen” och Arne ”Loffe” Karlsson – som spelade fotboll och ishockey samt Martin som jobbade bakom kulisserna.

Gösta var en försvarsspelare av rang i fotboll. Han hade blick för spelet och var en väldig kämpe. Jag minns när jag var med honom ut till Guldkroksvallen för att snickra sarg. Det var fråga om låg sarg på den tiden. När det var klart och IFK fått ihop ett hockey-lag av bandyspelarna, var Gösta naturligtvis med som försvarsspelare även där. Han blev en förgrundsfigur inom ishockeyn och han spelade sin sista hockeymatch på sin 50-årsdag.

Arne spelade fotboll i B-laget. Han lade ner ett stort arbete i isspolargänget. Martin var inte själv aktiv, men satt på läktaren och sålde biljetter. Det var så då – vad de kostade minns jag inte. När han såg ut över plan såg han sin son Rolf spela center. Rolf som kallades ”Martin”, var mycket lovande och redan bra. Var stor målgörare. Bra i fotboll, men kanske ännu bättre i hockey där han spelade center i ett juniorlag som blev Distriktsmästare. Tyvärr försvann han västerut med tiden.

Falk – Stefan och Karl-Johan – spelade fotboll. Karl-Johan gick bort alldeles för tidigt.

Linder och Holger ”Otin” Johansson var bra skidåkare och deltog även i fri idrott.

Far och son

Gustisarna – Gunnar och Stig – var inte bröder utan kusiner. Gunnar var målvakt och Stig back i fotboll.

Pettersson Hans och sonen Martin. Hans har deltagit i flest fotbollsmatcher i IFK – hela 526 stycken – Martin kom tillbaka från Tibro och ägnade IFK sina tjänster.

Mål-Olle Andersson, sonen Thomas och barnbarnet Erik Mellgren har betytt mycket för IFK-fotbollen i stort. Olles fru Marianne gjorde även hon en insats för IFK.

Mina söner Lars-Gunnar och Anders spelade pingis i klubben. Lars-Gunnar vann Västgöta-Bladets serie ett år utan matchförlust. Båda spelade ungdomsfotboll i IFK.

Fritzon Arne och Sven ”Babsen”. Arne var bra i pingis, men det var ju i BTK: Teknisk fotbollsspelare – stjärna i Nystans pojklag och sedan i IFK. Han slutade med båda sporterna tidigt och ägnade sig åt att hjälpa folk att få något på fötterna. Sven spelade fotboll innan han flyttade till Karlsborg för att kommendera ”lediga”.

Karlsson Gösta ”Långe-Gösta” och Bror ”Ferdinand” spelade fotboll. Gösta som mycket god centerhalv och Bror som slitstark halvback. Bror vaktade även målet såväl i bandy som i ishockeyn.

Pettersson Leif och Kjell. Båda spelade fotboll. Leif var en målgörare av rang. Sköt i steget med båda fötterna. Kjell var en bollteknisk spelare som även spelade bordtennis.

Bordtennisen

Till sist – mitt skötebarn – bordtennis. I Hjo BTK hade vi en del framgångar med Arne ”Gojan” Fritzon och Tor Hedberg som bäst. För IFK har vi inte varit särskilt betydande, men ändå haft en bred verksamhet. När Guldkrokshallen kom till 1970, ordnades det tävlingar som samlade många deltagare. Julpingis hade som mest 130 startande och Guldkrokspingis omkring 100-talet. Min insats bestod i att jag förestod sporten i nästan 30 år. Jag hade stor hjälp av Per Smedberg och sedermera även av Anders ”Pingis” Karlsson, som sedan blev min efterträdare.

Jag nämnde att min bror Martin var biljettförsäljare. Vi hade en som var värre. Hjalmar ”Knabben” Melker sålde i många år entrébiljetter till matcher i bandy, fotboll och ishockey. I alla väder kom ”Knabben” med sin väska. Det kunde vara på Vättern i 30 minusgraders kyla eller nästan samma kyla vid en hockeymatch på Guldkroksvallen, Hjalmar var med.

Jag minns även våra Midsommarbasarer, som gav klubben ett bra tillskott i ekonomin och alla Vätternrundor då alla ortens klubbar ställde upp med duktiga funktionärer och gjorde en stor insats med mat och dryck och allmän hjälp till cyklisterna.

Ander och Davidsson

Jag måste sluta med att minnas två ledare inom IFK. Främst är det Göran Ander – Mr IFK. Göran lade ner hela sin själ i IFK och hans insatser kan inte nog värderas. Som ordförande hade vi Håkan Davidsson i en massa år och han betydde naturligtvis mycket för klubben.

Numera träffas vi gamla trotjänare i IFK:s Gubbagäng en gång i veckan. Vi är ett sällskap på ca 25-30 personer. Vi har ingen styrelse. Vi hjälper till med lite av varje och ställer även upp vid marknader och vid Vätternrundan – allt efter behov och förmåga. Vi har trevliga sammankomster där Tage Larsson, Sunde Kalin och Carlénspojkarna fixar maten, med tävlingar som Bengt Larsson totar ihop, men samtliga gör en insats, speciellt vid jul- och påskfesterna.