IFK Hjo var tidiga med ishockeyn. Man spelade på en uppspolad isbana på träningsplanen vid Guldkroksvallen. Ett ganska stort gäng fick oftast till bra is, men det förekom att de hade bra is på kvällen för att konstatera att det blivit tö under natten och att isen börjat försvinna.
På hösten 1946 var representanter för IFK med om att bilda Västergötlands Ishockeyförbund, vilket medförde att föreningen samma år tog beslutet att ta upp denna relativt nya sport på programmet. Hockeyn tilldrog sig ett stort intresse redan från början och den nya sektionen började omgående förbereda iordningsställandet av en hockeyplan vid Guldkroksvallen.
I omklädningsrummen under läktaren byggdes sargen på kvällarna, rör anskaffades och två målburar svetsades samman. Stolpar till belysning skänktes och man fick låna gamla brandslangar av Hjo brandkår och man kunde börja spola upp isen så fort kylan kom.
En förgrundsfigur
Gösta ”Biffen” Karlsson var en som betytt mycket för IFK, inte minst för hockeyn där han bland annat var med för att snickra sarg. Det var fråga om låg sarg på den tiden, åtminstone på långsidorna. På kortsidorna däremot krävdes det högre sarg.
När det var klart och IFK fått ihop ett hockeylag av bandyspelarna, var Gösta naturligtvis med som försvarsspelare även där. Han blev en förgrundsfigur inom ishockeyn och han spelade sin sista hockeymatch på sin 50-årsdag.
Hockeymatcherna samlade mycket folk, som stod och frös men ändå kunde glädja sig åt många fina matcher. Det fanns gott om profiler. Kurt ”Negus” med brodern Tage och Rune Siljehult bildade en bra kedja, Rune var för övrigt först med egen ansiktsmask.
Janne Fréden och Janne Forsmark bör också nämnas. De två sistnämnda var stabila backar. Bland målvakterna kan nämnas Stig Ljung och Lars ”Åsa-Nisse” Johansson.
Om just Stig Ljung finns en händelse som väckte uppmärksamhet. Stig stod ju i Hjos mål, men värvades av Tibro IK vilket inte Hjo-ledningen gillade utan stoppade övergången i ett år.
– Det blev liksom karantän för min del, minns Stig.
Ett historiskt kval
1948 deltog A-laget för första gången i seriespel och slutade på en hedrande andraplats i division IV norra västgötaserien. Efter att ha vunnit denna blev det förlust i kvalet till trean, men när man vann fyran på nytt 1951 lyckades laget bättre i kvalet och avancerade till III södra västsvenskan.
Fyra år senare noterades den bästa säsongen någonsin. IFK blev seriesegrare i trean och fick kvala till division II. Där räckte man dock inte till utan förlorade både hemma och borta mot IFK Trollhättan som under flera år varit hockeyns topplag i Västergötland.
När lagen möttes i Hjo var det uppskattningsvis 1400-1500 åskådare, många av dem
skolungdom som förmodligen gick in gratis. Det riktiga publikrekordet är från en match mot Tibro IK - hela 842 personer runt rinken. Angående kvalmatchen så genomfördes den i ett ymnigt snöfall. Så rejält att delar av publiken fick hoppa över sargen och hjälpa till med skottningen i periodpauserna…
Ingen längre vila
När man blev seriesegrare 1955 bestod laget av totalt tio spelare. En målvakt, en femma och således bara fyra spelare man kunde byta med. Det var alltså inte tal om tre eller fyra kompletta femmor som det är idag, så det blev ju aldrig någon längre vila mellan inhoppen.
Från 1961 blev det dock dystrare. På grund av ledarbrist tvingades man avstå från seriespel innan den kunde återupptas två säsonger senare. Så småningom minskade intresset och vid ett styrelsemöte 1968 beslöts att lägga ner hockeyn. På grund av att andra kommuner
satsade på konstfrusna banor blev Hjo efter och därav beslutet.
Under storhetstiden mellan 1950-1960 hade IFK hela sex spelare som vid flera tillfällen representerade Västergötland i matcher mot Småland och Närke. Dessa var Lars “Åsa-Nisse” Johansson, Stig “Gustis” Gustavsson, Kurt “Negus” Karlsson, Tage Karlsson, Rune Siljehult och Jan Fredén. Inte illa!