Direkt efter målgång i Vasaloppet: "Aldrig mer"

Hjobon Maria Börjel ställde upp i sitt första Vasalopp och sammanfattar sina nio mil mellan Sälen till Mora.

– Vasaloppet är som en förlossning. Direkt efteråt tänker man 'aldrig mer', säger hon och skrattar.

35-åriga Maria Börjel är inget blåbär i skidspåret. Som före detta elitskidåkare har hon haft flera års uppehåll med skidåkning, men i år gjorde hon slag i saken och anmälde sig till Vasaloppet. Med 40 mils träning på snö samt rullskidor och styrketräning var det i helgen dags för utmaningen.

I ett kylslaget Dalarna var det tidigt i söndags morse uppstigning i övernattningshuset i Kläppen för att bege sig till startplatsen i Sälen. Hämtning med transportbussen skedde 04:30.

– Man måste ju vara ute i god tid eftersom det uppstår bilköer och man vill ju inte komma för sent till start, säger Maria Börjel som var på plats i mycket god tid.

– Det var väldigt kallt, många köer och det gällde att inte bli för stillastående.

När loppet drog i gång gick allt lugnt tillväga, men eliten i första startgruppen hamnade i någon totalkrasch. Maria var i startled fem tillsammans med många i veterangruppen.

– Jag hade ställt mig längst ut till vänster i startledet och hade inga bekymmer att ta mig fram, men det var värre för dem på högersidan.

Ont i händerna

Med jättebra glid ute i spåret i ett strålande solsken tog sig Maria fram de nio milen på den utmärkta tiden 6:46:23, men det var många intryck och tankar som cirkulerade runt i huvudet under loppet.

– Mitt stora bekymmer började tidigt och det var att jag fick väldigt, väldigt ont i händerna. Redan efter två mil hade jag en jättevärk och hade ont varenda stavtag, vilket satte pannbenet på stora prov.

"Var en pärs"

Länge var hon tveksam om hon skulle fullfölja, men hon avverkade mil efter mil.

– Det var en pärs. När en skylt dök upp om att det var 24 km kvar, då vågade jag hoppas på att jag skulle klara av detta.

Hur kändes sedan vid målgången efter all pina?

– En stor lättnad och skön känsla att det var över. Inte minst härligt att få ta bort stavarna från mina onda händer.

Lättnaden delade hon med många.

– Vasaloppet är som en förlossning. Efteråt tänker man 'aldrig mer', men sedan är man där igen.

Vasaloppet har gjort henne en erfarenhet rikare. Hon är fortfarande lite medtagen och gör sitt bästa för att återhämta sig.

– Jag är väldigt nöjd med tiden och att jag kunde ta mig i mål. Bäst av allt är att jag slagit min brors på tid, vilket innebär att jag är bäst i familjen.

Den sista oundvikliga frågan är – kan du tänka dig att ställa upp i Vasaloppet igen?

– I skidspåret tänkte jag 'Detta är det dummaste jag gjort', men nu börjar funderingar ta lite fart igen...