Här börjar Ukrainarnas nya liv: Flydde Putins bomber barfota – i morgonrock

Första bomben föll och hon flydde till bergen när gryningen kom. Barfota – i morgonrock.

Larisa Kotziuba och hennes släktingar lyckades fly. De som blev kvar begravs i trädgårdarna i Ukraina.

Nu har sju Ukrainska flyktingar startat sina nya liv i Hjo hos Igor Yarotsky och Larisa Yarotskaya.

I soffan framför tv:n i Hjo följer släktingarna en drönares kamerabilder på distans. Ansiktsuttrycken är hårda som sten, blickarna tomma och rösterna stumma. Drönaren väller fram över betongskrot. Det lilla som är kvar av ett bostadsområde i Boroyanka, en förort till huvudstaden Kiev, där de sju flyktingarna bodde.

Betonghusen rasade samman

Här rapporterades hårda strider den 3 mars, bomberna föll både före och efter den dagen. Plötsligt ses hur miljonprogramshus i öststatsbetong klyfts i tu av ryska bomber. Bilderna är svartvita tills en av lägenheterna zoomas in, därinne ses en eldsvåda, enda spåret av liv och färg.

Allt kunde ha varit film, om det inte var för Larisa Kotziubas fötter. Hennes strumpor är buckliga, om beskrivningen räcker.

Hennes flykt började samma morgon som ryska invasionen av Ukraina, alltså 24 februari. Kvällen före hade hon telefonkontakt med hennes 18-årige son, som varnade för storinvasion av Ukraina. Vid femtiden på morgonen vaknade hon av första flyganfallet.

– Jag kastade mig ur sängen och tog på mig morgonrocken på väg till hallen. Sedan sprang jag barfota ut ur staden, säger Larisa Kotziuba.

Bott i Sverige i 25 år

Hon tog skydd på egen hand i flera dygn innan hennes släktingar bestämde sig för att fly. Hennes son och man tvångskommenderades att stanna och försvara landet.

Igor Yarotsky vaknade några timmar senare, samma morgon, i tryggt förvar i huset i Hjo. Hans fru, som också heter Larisa, Larisa Yarotskaya, låg bredvid. De behövde inte fly för sina liv den morgonen. Nog förändrades deras verklighet och liv för all framtid ändå. Deras hemland – där släktingar och vänner bor – invaderades.

Fram till 1998 bodde de i staden Donetsk i östra Ukraina, ryska KGB:s frammarsch i Ukraina efter Sovjetunionens fall på 1990-talet fick dem att flytta till Sverige. Sedan många år tillbaka lever de ordnade liv i landet som också har en blågul flagga.

Efter att ha arbetat hårt i många år gick flyttlasset från Göteborg till deras sommaridyll Hjo 2019, för en något lugnare tillvaro nu åren före pension.

Bomb fick de att fly

Första morgonen fick de kontakt med släktingarna via en knackig telefonlinje. "Vi har ingen möjlighet att fly", sades först. Så small en 500 kilos bomb bara 300 meter från Bronislava Pashkovichs hus, alltså Larisa Yarotskayas mamma och de bestämde sig för att försöka fly.

– Min mamma och hennes sambo är båda över 80 år sambo. Hans släktingar följde med, bland annat två kvinnor med Downs syndrom, även min mammas syster följde med på flykten. Min mammas sambo är gammal jägare och fiskare. Han känner till skogsområdena i västra Ukraina. De stora vägarna var blockerade av hundratusentals som försökte fly så de tog skogsvägar i stället, säger Larisa Yarotskaya, på vägen plockade de upp Larisa Kotziuba, som berättades om inledningsvis.

Sköt på allt

Först flydde de till staden Lviv i västra Ukraina, där de stannade ett par dagar, innan de tog sig över gränsen till Polen och hamnade i flyktingläger.

– Ryssarna sköt på allt som rörde sig, men i skogen hittade de oss inte, säger Vladimir Kotziuba.

Hjobon Igor Yarotsky satt sig bakom ratten och styrde mot flyktinglägret vid gränsen mellan Polen och Ukraina. Resan på 350 mil tur och retur gjordes första veckan i mars när han bestämt sig för att hämta de sju flyktingarna.

– Jag kom till en katastrof. Det var några hundra tusen människor i och runt det stora lägret. En plats utan mat, vatten och filtar, säger Igor Yarotsky.

När han mötte upp de sju släktingarna såg han dem som han aldrig sett dem tidigare.

– Svarta ansikten. De var trasiga, skärrade och utslagna, säger han bekymrat.

Fri passage – nästan

På ditresan körde han bilvägen via Tyskland för att spara tid, men på hemresan tänkte han ta färjan från Polen till Sverige.

– Alla släppte fram oss gratis vid betalstationer och färjor. Men inte färjan mellan Polen och Sverige, trots att rederiet sagt att alla hjälporganisationer får åka gratis. Jag var ju privatperson men hade flyktingar med mig. Det skulle ha kostat 30 000 kronor för oss att ta färjan. Jag valde att spara mina pengar, så vi fick ta samma väg tillbaka. Vi sov på hotell på vägen hem. Tack och lov att de inte förstår vad jag säger på svenska. Jag vågar inte säga hur mycket pengar som gått åt hittills, säger han.

Behöver hjälp

En vecka tog flykten från att de lämnade sina hus tills att de kom in genom dörren till hemmet i Hjo. Alla glada och nöjda i varandras sällskap, om än utslagna, men efter de första dagarna började matkontot ticka på för paret i Hjo.

– Jag har aldrig tiggt något i mitt liv. Men jag fick lite ekonomiskt stöd från vänner och bekanta när jag berättade att vi tagit emot sju flyktingar. Jag frågade ICA om vi kunde få utgångna varor, butikschefen gav mig tre fullastade kassar med fin mat. Vårdcentralen har hjälpt oss med hygienartiklar, berättar Igor Yarotsky.

Och fortsätter:

– Jag vill tacka alla Hjobor som hjälpt oss. Jag kan inte nämna alla. Stort tack från mig och min fru, vi alla är tacksamma.

TV-bilderna från drönaren, som fortfarande visas hemma i vardagsrummet, talar klarspråk.

– Boroyanka kan inte byggas upp på ett år, inte ens på tio år. Jag vet inte hur framtiden blir för släktingarna. Vi kan inte försörja dem för evigt. De närmsta månaderna lär vi få göra det, sedan måste svenska samhället hjälpa dem, säger Igor Yarotsky.

Beredda på att dö

Även om flyktingarnas liv är tryggade från kriget i Ukraina är deras familjer, vänner och bekanta kvar i helvetet.

– Vi tittar varje kväll på vilka som hittats avlidna. Folk vi känner begravs i trädgårdarna nu, säger Larisa Kotzinuba, vars son och man hon har löpande kontakt med, än så länge.

Igor Yarotsky konstaterar att han och släktingarna tror på Ukraina, att landets soldater ska lyckas hålla tillbaka Ryssland.

– De som sitter här i Hjo och har flytt landet tycker inte synd om sina pojkar och män som är kvar. De vet att dem måste försvara sitt land, att det är deras skyldighet i krig. Ingen vill att de ska dö, men å andra sidan är alla beredda på det, säger Igor Yarotsky.

Läs mer: