Komminister Martin Karlsson, församlingens senast tillkomna präst, gästade Hjo Pastoratskår och första samling för hösten. Han intervjuades av Anneli Ödvall.
Martin Karlsson berättade att han är 33 år gammal och född i Lidköping.
– Jag växte upp på gränsen mellan Mariestad och Götene, bokstavligen. När kommungränsen ritades om drogs den nya gränsen jäms med vårt hus, vilket fick till följd att vi parkerade i Götene och gick sedan över till Mariestad när vi skulle in i huset. Min mamma arbetade i äldrevården och pappa var lastbilschaufför. Jag är en äkta ”sladdis”, med två bröder på sju och nio är äldre, den ene utbildad civilingenjör och jobbar som lantmätare och den andre diversearbetare.
Och hur var din skolgång?
– Jag hade kluvna känslor inför skolan. Jag gillade att lära mig saker, men ”formatet” på skolan passade mig inte så bra. Jag har egentligen alltid varit en utomhusmänniska, jag gillar att jaga och fiska.
Vad ville du bli?
– Jag hade två drömmar. Den ena var att bli soldat, vilket jag föreställde mig skulle innebära att jag fick leka krig i skogen hela dagarna, det andra var att köra lastbil, som min far.
Efter grundskolan gick han på Sparresäters skogsbruksskola. Att jobba med stora maskiner och fälla träd var roligt.
– Efter studenten arbetade jag nog sammanlagt två dagar med min utbildning, därefter började jag läsa teologi. Jag hade konfirmerats – samtidigt som en ateistiskt lagd kompis som ville konfirmeras för presenternas skull, vilket jag fann upprörande. Trots att min bakgrund inte var särskilt aktivt kristen ville jag ändå konfirmeras, vilket fick stor betydelse för min utveckling.
Varför ville du bli just präst?
– Jag kände att jag ville gräva djupare och började studera teologi i 19-20 årsåldern. Sedan ville jag göra nytta med mina studier, och inte sluta som en dammig professor. Jag tog kontakt med min konfirmationspräst, Lars-Eric Nyberg, och efterhörde om jag kunde få börja som gudstjänstvärd. Efter studierna på högskolan blev jag pastorsadjunkt i Tibro, med Anne Stigfors som handledare. Vi träffas fortfarande då och då för en fika.
Sedan kom du till Hjo. Vad tycker du är det bästa med att vara präst?
– Jag önskar jag hade tänkt ut en snitsig one-liner, men alla möten med alla människor, det är det centrala för mig.
Och det svåraste?
– Jag önskar jag kunde räcka till ännu mer, man blir aldrig färdiglärd…
Det här med krig, hur går det ihop med det kristna budskapet. Är det ett historiskt intresse du har?
– Ja, det kan man nog säga. Jag gillar inte krig, men är intresserad på en praktisk nivå. Jag är också engagerad i Hemvärnet, där jag är beväpnad. Det är inget självklart val, men skogs- och krutdoften får mig att känna mig som hemma… Jag har all respekt för vapenvägrare men känner ansvar för mina egna nära och kära.
Söker du krig? Skulle du exempelvis kunna strida på Ukrainas sida, det är ju många som frivilligt åker dit nu?
– Jag respekterar och försvarar andra staters rätt att försvara sig och skulle inte tveka att delta vid skarpt läge.
Vad betyder den kristna tron för dig?
‒ Den ger mig trygghet och hopp, det är den mest heltäckande av alla tillgängliga levnadsnormer för mig.
På frågan om Martin har någon förebild svarar han bestämt nej; han vill vara sig själv och har inga förebilder, även om hans konfirmationspräst varit viktig för honom.
Hans viktigaste uppgift just nu är kyrkans Alphakurs i kristen tro som han ska leda i höst, samt en serie bibelstudier som också startar i oktober. Även Herrgruppen i Norra Fågelås ligger varmt om hjärtat. Nyligen har herrarna snickrat odlingslådor av ek, säkerligen marknadens mest dyrbara och mest hållbara lådor.