Gunilla Widén bär med sig bred kunskap, repertoar och många värdefulla möten från sina 46 år som sångpedagog. När nu pensionen börjar närma sig berättar hon om ett givande yrkesliv och kliver själv upp på scenen med några väl utvalda sånger.
– Det känns spännande och pirrigt, säger hon.
Höga toner på olika vokaler sipprar ut från ett av rummen i korridoren på Hjo folkhögskola. En av dagens sånglektioner har just börjat och Gunilla Widén sjunger upp tillsammans med eleven Agnes Sörensen som läser till kyrkomusiker.
Här på folkhögskolan har Gunilla undervisat i 33 år på både musiklinjen och kyrkomusikerlinjen. Som sångpedagog med enskilda lektioner och i större projekt, men också i ämnena kommunikation och aktiv avspänning. Sången bottnar inte bara i rösten, utan i hela kroppen, förklarar Gunilla.
– Helheten är viktig. Att tänka på kropp, andning, uttryck och teknik. Fundera över vad det är man berättar. En ton kan vara vacker, men det finns flera sätt att beröra.
I ämnet aktiv avspänning är det särskilt fokus på andning och medveten närvaro. Det uppskattas inte bara av musikeleverna, utan också av deltagare från skolans andra linjer.
– Kan man inte slappna av i det man gör är det svårt att utvecklas, säger Gunilla.
Musicerat sedan barnsben
Gunilla har lång erfarenhet, närmare bestämt 46 yrkesår bakom sig inom musik och pedagogik. I tidiga 20-årsåldern utbildade hon sig till rytmikpedagog och därefter även till sångpedagog, båda vid Musikhögskolan i Malmö.
– Utbildningen till sångpedagog var lite märkvärdig. Sånglärarna var såna “sångtanter” med pälskrage, skrattar Gunilla.
Att det var en yrkesbana inom musik det skulle bli var knappt ett val utan snarare givet. Uppvuxen i en musikalisk familj med sång och dans till vardags, blev det en naturlig väg att gå. På en bild från barndomen står Gunilla på en stol och underhåller middagsgästerna.
– De höll mig i händerna och så sjöng jag den ena sången efter den andra. Det var så det var. Mamma lärde mig sånger och när pappa kom från jobbet kompade han och så sjöng vi alla Alice Tegnérs sånger, berättar Gunilla.
Därtill har hon också spelat piano sedan tidig ålder, en kunskap som blivit en viktig grund att stå på i jobbet.
– Det är viktigt att som sångpedagog kunna ackompanjera.
Efter musikutbildning på gymnasium och högskola fick Gunilla genast jobb. Tillsammans med sin man Olle, som hon mött på musikhögskolan, flyttade hon till Halmstad och delade tiden som sång- och rytmikpedagog.
– Då var det ganska nytt med rytmikpedagog, de var glada när man sade att man hade den utbildningen. Jag hade rytmik i lågstadiet, åkte till skolor och spelade och sjöng tillsammans med barnen.
Flyttade till Hjo
I Halmstad stannade Gunilla och Olle ett tag och fick barnen Sara och Jacob. Här lade Gunilla mycket tid på att bygga upp en körverksamhet från grunden. Med kören Nova Cantica reste hon runt i Europa, och fick intresset för körsång att blomstra hos unga. Efter tolv år i Halmstad var det 300 barn som sjöng i kör. Många fina minnen hade familjen med sig, när de lämnade kuststaden för Hjo och Olles nya jobb i Tidaholm.
– Det är modigt att flytta så långt till ett ställe där man aldrig bott. Jag minns när jag körde med barnen och hunden upp till huset. Och en tvättkorg med min stora älsklingskaktus, berättar Gunilla.
Hjoflytten ledde till vikarietimmar på folkhögskolan, där Gunilla skulle komma att trivas så bra att hon stannade kvar. Genom skolan fanns möjlighet att vidareutbilda sig inom flera områden och musikgenres. Det har bland annat blivit kurser inom jazz, drama och kreativ talpedagogik och en utbildning till mindfulnessinstruktör.
Men det Gunilla tar med sig allra mest från åren på skolan är mötena, både med kollegor och elever. Och den tillåtande atmosfären.
– Jag har trivts med att jobba på folkhögskola. Man gror utifrån där man är och man blir sedd för den man är. Mötena är guld värda. Att på något sätt få stötta människor, att du duger som du är och alla röster är unika.
– Det är så många som mått dåligt genom åren och då har man nästan fått lägga undan sångteknik. Man kan inte sjunga om man är spänd i läppar och hals, då ligger det nära gråten. Då kanske man måste få ut det för att sedan kunna sjunga.
Fri som en fågel
Året Gunilla Widén började jobba på folkhögskolan drog hon igång ett sceniskt projekt som sedan växt till tradition. Nu under vårterminen börjar eleverna öva inför årets projekt, och samtidigt övar Gunilla inför sitt.
Den 30 mars arrangerar hon nämligen en egen föreställning i Atriet på folkhögskolan med rubriken ”Fri som en fågel”.
En avslutningskonsert inför den stundande pensionen. Nu gör hon sig redo för att själv sjunga för publik, istället för att coacha andra till det. Med sig på scen har hon sina kollegor och sonen Jacob.
– Jag har försökt sätta ihop det mer som en föreställning än som en konsert. Det här med att stå fint och sjunga vackert det har jag gjort. Det blir en helhet och ett program. Från en liten barnvisa som min mamma lärde mig, till romanser och några överraskande moment, säger Gunilla förväntansfullt och fortsätter:
– Jag har inte gjort något sådant här på jättelänge, det är lite läskigt. Det svåraste är att lära sig utantill, men jag tar med en textlapp ut på promenaden och går och rabblar högt.
När konserten började planeras var tanken att Gunilla skulle gå i pension en tid därefter. Men nu är i stället planen att stanna kvar lite till. Till hösten blir det lite lagom nedtrappning av arbetstiden. Just nu är hon ledig måndagar och fredagar och trivs bra med det.
– De dagarna är jag pensionär och sen går jag på igen. Jag har en “on och off-knapp”. Ibland tänker jag, oj ska jag kliva på nu igen. Men sen när jag möter elever och deltagare får jag sån glädje av det. Jag utvecklas ju med dem, man lär så länge man har elever, säger Gunilla.