I söndags firades Riksantikvarieämbetets årliga temadag på flera håll i Sverige. Hjo kommun, Naturskyddsföreningen och Naturnära hästkraft lyfte fram ängen Maden som kulturarv, och spred kunskap om vikten av ängsmarker med biologisk mångfald.
– I år är temat levande kulturarv, och då tyckte jag att det passade så bra med slåtter och hässjning här, berättar kulturstrateg Maria Setzer.
Ängen Maden är en av alla marker som behöver magras ut, berättar Per Madestam på Naturnära hästkraft och förklarade hur gräset måste skäras av och tas om hand:
– Det är viktigt att man får bort näringen så det blir den här utarmade ängen där ängsblommor trivs. Vi försöker därför slå den två gånger om året för att hjälpa den på traven.
Per Madestam och hästen Frej demonstrerar hur den 100 år gamla slåttermaskinen fungerar. Foto: Miranda Smedberg Johannesört, kungsmynta, klöver, vitmåra, prästkrage, gulvial och blåklocka var några av de ängsblommor Erika Apelqvist och Ulla Kjellander från Naturskyddsföreningen vi… Foto: Miranda Smedberg Allan Johansson monterade en lie från Hjo hembygdsförening. Foto: Miranda Smedberg Åke Josefsson och Bengt Eriksson studerade Anders Winterfeldt som skärpte lien med hjälp av knackning. Foto: Miranda Smedberg Elisabeth Johansson och Ammi Gustafsson informerade om invasiva växter, som måste slängas i plastsäck. ”Man ska fråga på sin återvinningsstation var säcken kan slängas”. Foto: Miranda Smedberg
Under förmiddagen dök flera nyfikna deltagare upp och bjöds på fika och fick sedan själva testa på slåttern. Med hjälp av traditionell lieslåtter och höhässjning, samt utrotning av invasiva växter, kommer ängen Maden inom några år ha en stor artrikedom av både växter och djur, i stället för att belamras av stora näringskrävande växter som exempelvis nässlor.
Ängen var den viktigaste marken
Erika Apelqvist på Hjobygdens Naturskyddsförening berättar hur ängarna i minst 1000 år varit den viktigaste marken, som genom slåtter försett djuren med hö, och blivit en artrik växtmiljö för pollinerare.
– I dag finns det tyvärr inte så mycket ängar kvar. Vi odlar djurens mat på åkrar i stället. Den enda platsen som är kvar i landskapet är vägkanterna. Så det är viktigt att bibehålla kunskapen om den biologiska mångfalden på ängarna, det är ett kulturarv vi behöver vara rädda om. Men jag tror att man börjar tänka mer och mer på det, säger Erika Apelqvist hoppfullt.