Guldkroksbygden blev känd för sin bördiga jordbruksmark där ”jordens guld” – potatisen – inte blev till sand.
Nu i dag lyser potatisodlarna i stället med sin frånvaro.
Görgen och Torgny Widhja i Fridene kan tillhöra de sista glada entusiasterna.
Den jämna knölen inova, danska fakse, universalaren melody och den eftertraktade lilla blå mandeln. Och den sönderodlade, men ändå så populära king Edward.
Alla är de potatissorter som frodigt växer i den bördiga svartjorden i Mobacken i Fridene.
Här bor Görgen Widhja, precis intill kommungränsen till Tidaholm. Tillsammans med sin bror Torgny Widhja har de odlat potatis här i 45 år i år. Första potäterna sattes 1979.
– Vi är de sista entusiasterna, säger Görgen, skämtsamt.
De flesta skämt innehåller en viss bitter sanning. Potatisodlarna blir färre i Sverige.
En av få odlare i Hjo kommun
Widhjas är en av de få kvarvarande potatisodlarna i Guldkroksbygden. Bygden som var känd för sin bördiga odlingsmark där potatis är mycket tacksamt att odla.
Även om Widhjas odlar guld i bördig svartjord är det ingen guldrusch som i 1800-talets Amerika direkt.
Orsakerna är många men framför allt; det småskaliga kostar ofta mer än vad det smakar i dagens Sverige.
– Det är en rolig sidoverksamhet. Det är något att lägga sin lediga tid på, säger Görgen.
När de började 1979 var potatis fortsatt den riktigt stora basfödan i Sverige.
I genomsnitt åt en person över hundra kilo potatis per år. I dag äts det 45 kilo potatis per person och år i genomsnitt.
Potatis är bra mat
Det hjälper inte heller att en del dieter lyft fram potatisen som något onyttigt och ”dumt” på senare år. Widhjas menar att potatis innehåller bra och långsamma kolhydrater, som kroppen behöver.
– Potatis är det bästa du kan äta. Den har all näring du behöver. Det onyttiga brukar vara tillbehören, men man måste få unna sig och må gott också.
För att vara i lantbrukssvängen i dag måste man ha många ben att stå på för att klara sig. Det räcker inte att exempelvis enbart odla potatis, om man inte har en riktigt stor verksamhet vill säga, men då ökar också riskerna när skörden blir dålig.
Görgen Widhja står trots sina 73 år fortfarande på många ben. Hans huvudsyssla är det egna företaget Widhjas produkter.
Med fem anställda i moderna verkstadslokaler levererar företaget borr, kullager och mycket annan utrustning till industrier i både Sverige och Danmark.
Widhjas bistår också många lantbrukare i närområdet med service, reparationer och maskindelar.
– Är klockan efter halv fem på vardagarna kostar det 2 500 kronor att bara vrida om nyckeln på en jourhavande servicebil hos de stora serviceföretagen. De stora lantbruken har råd att betala det, men de små måste lösa det själva för att kunna överleva. Vi försöker vara flexibla och personliga och lösa våra kunders problem.
Regnet håller sig borta och solen lyser över potatisradera i Mobacken. I den röda kapellförsedda potatisupptagaren står Görgen och i gröna John Deere-traktorn sitter Torgny. Så har rollerna varit sedan 1979 och så lär det fortsätta.
Maskinens mattor jobbar hårt och sorterar bort jord och blast. Kvar på bandet blir potatis och sten, som Görgen sorterar, innan potatisen slutligen når maskinens tank.
15 sorters potatis
I år odlar de hela 15 sorters potatis på totalt ett och ett halvt hektar. Det blir med andra ord inte många kilo av respektive potatissort.
De odlar konventionellt och besprutar potatisen med bekämpningsmedel.
– Vi sprutar inte mer än vad vi behöver. Vi driver inte vår potatis så hårt som vi skulle kunna göra.
Med hela 15 potatissorter på lager är det ändå king Edward de flesta vill ha.
– Tack vare namnet, tror jag många gånger. Folk som ätit den i 30 år har svårt att byta. King Edward är inne på sjunde generationen nu och är känslig för bladmögel. Det finns nykomlingar som smakar precis likadant, bara bara namnet som skiljer de åt.
Ett dåligt år
Uppskattningsvis har en fjärdedel av skörden ruttnat bort i år när vattnet stått mellan raderna i perioder.
– Det är inget roligt år. Men det är det inte för någon lantbrukare. Vi är inte så hårt drabbade som andra blivit i Mellansverige.
Han önskar vädergudarna tänker om till nästa år och pytsar ut lite regn i taget i stället.
– Först var det torrt alldeles för länge. Sedan kom all nederbörd under två månader. Potatis ska växa sakta. När det regnar växer allt samtidigt och då spricker den. Står det vatten kvar i raderna ruttnar den och det bär ju inte på gärderna heller.