I januari gjorde Mikael Trönnberg resan han så länge drömt om, till sin biologiska mamma och sin barndomsby i Etiopien.
Nu jobbar han hårt för att snart kunna återvända igen.
Mikael Trönnberg, 23 år, växte upp i en liten by, långt ute på den Etiopiska landsbygden. Fram till nio års ålder var livet i byn det enda han kände till, och det innefattade också allt han visste om världen utanför.
– Jag trodde att alla människor levde på samma sätt som mig. Vi födde upp våra egna djur och odlade och skördade vår mat. Varje dag vaktade jag djuren i vildmarken och såg inga andra människor än mina släktingar och de som bodde i närheten, säger Mikael Trönnberg.
Dagarna fylldes med jobb, inte för pengar utan för överlevnad. Att se till att djuren har mat och vatten. Odla och skörda. Kanske behöva gå flera mil för att hämta vatten, eller för att byta eller sälja sina skördade varor i närmaste by.
– Där får man ingenting gratis utan vill du ha något får du jobba för det. Alla hjälps åt.
Man lever och jobbar tillsammans, när man kommer hem lagar man mat över öppen eld. Det är mycket gemenskap och lagarbete.
Flytten till Sverige
När Mikael var ungefär 9 år ändrades hans vardag och världsbild helt. En dag blev han väckt tidigt, och i stället för att ta hand om djuren som vanligt skulle han följa med ut på ärenden.
Färden gick till huvudstaden Addis Abeba. Aldrig förr hade han sett så mycket människor och byggnader. Aldrig någonsin hade han sett bilar, elektricitet och lampor. Här, på en främmande plats utan sina nära blev han placerad på barnhem.
– Jag var van vid att ha en hel värld där man kunde gå flera mil utan att träffa någon.
Det enda du ser är vilda djur. Så kommer du till barnhemmet och ett litet asfalterat inhägnat område där du får vara med barn du inte känner och inte få veta varför man är där. Det var svårt och jobbigt.
Efter ungefär ett år i huvudstaden fick Mikael veta att han skulle få komma till en familj i Sverige dit även hans småsyskon tidigare blivit adopterade. Han minns när han anlände till flygplatsen tillsammans med sin svenska pappa, och fick träffa hela familjen.
– Jag var glad men kunde inte kommunicera på grund av språket. Men vi gjorde tecken, skrattade och kramade varandra.
Kämpig start
Tio år gammal fick Mikael för första gången börja skolan. I andra klass, tillsammans med sin yngre bror. Skolan innebar en helt annan typ av vardag än vad Mikael var van vid, och att lära sig språket och förstå ett helt nytt samhälle var kämpigt.
– Det var konstigt att gå i skolan. Vi hade helt olika erfarenheter. Från att jag var liten visste jag allt om hur man överlevde, vilka djur som var farliga och hur man slaktar djur. Men jag kunde inte alfabetet.
Mikael tar också upp hur skolan kantades av tävlingar och jämförelser. Vem som var snabbast, vem som höll på med idrott eller hade dyrast kläder. Mitt i detta lyckades han dock att hitta sammanhang han trivdes bättre i.
– Jag drogs tidigt till tjejerna. Där kunde jag sitta på rasterna och pyssla eller rita medan de lärde mig språket. Och där var det lättare att prata om livet och känslor.
En annan plats som tidigt blev viktig var fotbollsplanen. Där kunde Mikael träffa goda vänner, såväl med- och motspelare som tränare, och släppa andra tankar för en stund.
– Jag fick höra att jag inte kommer att lyckas med livet, att jag inte kommer att klara skolan, få ett jobb och en framtid. Men när jag kom till fotbollen kunde jag släppa allt jobbigt. Där jobbar vi ihop, vinner eller förlorar tillsammans. Fotbollen har format och lyft mig, vi blev som en familj.
Under Mikaels första år i Sverige bodde familjen i Åsa, Halland, därefter flyttade de till Skara. I samband med det fick Mikael kliva upp några klasser och gå med barn i sin egen ålder. Efter gymnasiet var det jobbet som tog honom till Tibro och så småningom Hjo.
En dröm att återvända
Sedan Mikael flyttade från Etiopien har han velat resa tillbaka. I en video från när han var liten berättar han om drömmen.
– Jag säger att jag vill gå i skolan, utbilda mig och sen återvända och hjälpa min mamma och familjen där. Den drömmen har jag alltid strävat efter, och det har varit viktigt att uppnå den på egen hand. Att vara självständig har blivit viktigt för mig.
I januari i år gjorde han sin efterlängtade resa. Då hade han varit tillbaka i Etiopien vid ett tidigare tillfälle, 2016, på en kortare resa tillsammans med sin svenska familj. I vintras åkte han på egen hand i tjugo dagar, och bodde med sin mamma i byn på precis samma sätt som när han var liten.
– Jag ville leva som jag levde när jag var liten. Jag ville följa deras vardag och hjälpa till med arbetet.
Med sig hade han kläder och annat som byn var i behov av, som vänner hemma i Sverige hade skänkt.
– Kläderna kanske inte betyder något för dig, men för dem är det värme och skydd. Jag satt där i en liten trång taxi med 46 kilo bagage i knät. Jag och min bror som bor i huvudstaden mötte upp bärhjälp och en åsna från byn och tillsammans vandrade vi tre timmar hem med packningen.
Hur var det att komma fram?
– Det var värt allt, allt kämpande, allt slit och alla motgångar. Mamma skrek och gick ner på knä, hon var så lycklig.
Under sin resa fick Mikael svar på frågor han länge funderat på. Att hans biologiska pappa, som han själv inte har några minnen av, varit död sedan länge. Och varför han blev lämnad på barnhem den där dagen.
– Min mamma ville att jag skulle få en bättre och ljusare framtid än vad jag kunde få där. Att jag skulle få lyckas och gå i skolan.
Mikael Trönnberg berättar att hans biologiska mamma är sjuk i bröstcancer. Med hjälp av pengarna som Mikael jobbat ihop och skickat har hon kunnat göra en operation. Varje månad skickar han mer hjälp. På sikt vill han bygga ett hus i närheten av huvudstaden.
– Så att det blir lättare för mamma att göra läkarbesök. Och för att jag ska ha en plats att landa i när jag kommer dit.
Vet du hur din mamma mår nu?
– Jag har inte pratat med henne på fem månader, så jag vet inte hur det är. Men jag fortsätter att skicka pengar och hoppas att det kan hjälpa på något vis.
Vill berätta sin historia
Mikael vill gärna dela sin historia. Hela resan har han dokumenterat på youtube, och självbiografin han drömt om att skriva är påbörjad. I den vill han berätta om de två helt olika världarna som är hans, och dela med sig av sina upplevelser för att kunna hjälpa andra.
– Jag vill förmedla att man inte ska ge upp, oavsett motgångar. Jag har kämpat för att motbevisa fördomar. Man behöver lära sig av och ha förståelse för varandra. Många kämpar för att lyckas och för att hjälpa sin familj.
Med siktet inställt på nästa resa jobbar Mikael Trönnberg på, sparar och planerar. Kvällarna tillbringar han gärna på fotbollsträning ute i Fågelås. Efter några månaders paus med fotbollsspelet i division 4 är han tillbaka på planen med vännerna igen.
Om ytterligare några månader är han förmodligen tillbaka i Etiopien.
Han längtar.